Fireside på Corallen i Stenungsund 1995 (Peter minns en konsert).

Jag minns hur kvällstidningarna skrev om Firesides vistelse i USA 1995. Efter att de släppt Do not tailgate-plattan åkte de och turnerade över Atlanten. "Rick Rubin var rörd till tårar" kunde man läsa i tidningarna. Kvällspressen var inte nådiga över hur stora Fireside var i Amerika. De mest fantastiska av allt var att rockgruppen skulle uppträda på Corallen i Stenungsund två veckor senare.

Do not tailgate

Corallen var från början Stenungsunds gamla biograf. Jag minns hur jag 5 år gammal såg "Oh, vilket party" med Peter Sellers och att jag enligt säkra vittnen skrattade högst i hela salongen. Senare byggdes biografen om och man anordnade bl a Discon och konserter i lokalen. Jag gjorde själv mitt första scenframträdande i denna lokal (Corallen är idag riven sedan många år).

Oh, vilket party.

Men 1995 skulle alltså Fireside beträda Corallens scen. Kvällen var planerad som så  att jag först skulle titta på Fireside. Sedan skulle jag ta bussen till Jörlanda och bli upphämtad av min dåvarande flickvän, för en övernattning hemma hos henne...
Jag befann mig på Corallen på utsatt tid. Vi var inte så många i publiken, men vi som var där väntade förväntansfullt.  Naturligtvis så var det även förband denna fantastiska kväll. Lokala förmågor från Stenungsund som skulle få visas upp. Jag har för mig att de var hela fyra band!!!
De enda förbandet som jag egentligen kommer ihåg var Throw me a baseballplayer (De bytte senare namn till Sad Spring Cirkus. Sångaren Magnus Larsson ,som förövrigt är uppvuxen på Klädesholmen, har i dag ett soloprojekt under namnet Pet Politics). Bandet lät väldigt mycket som Pavement. Vid den här tidpunkten så älskade jag Pavement. Deras senaste platta "Wowwe Zowee" Gick varm i CD-spelaren hemma på kvällarna. Throw me a baseballplayer var precis som Pavement, lekfulla och påhittiga i sitt sound. Gitarristen lekte fram massa roliga ackord och missljud på sin elgitarr. Jag stod och diggade. Alla kände alla både i bandet och publiken. Plötsligt stod Anders från Gorilla Killarna på scenen och visade röven medan Throw me a baseballplayer malde på. Stämningen var på topp hos oss få stackare som var där.

Så här kunde jag se ut 1995.

Jag tittade på klockan och såg att tiden började rinna iväg. Skulle jag hinna att titta på Fireside innan jag var tvungen att ta bussen till Jörlanda? 1995 så hade jag ingen mobiltelefon och inte min dåvarande flickvän heller. Jag sprang därför över till Kina restaurangen som låg vägg i vägg med Corallen och lånade deras telefon. Det var naturligtvis upptaget. Jag försökte ett par gånger men det tutade retsamt upptaget varje gång. Jag insåg att jag var tvungen att hoppa på Jörlanda bussen utan att ha hunnit se mina hardcore hjältar! En kompis berättade någon vecka senare att de hade varit typ 20 pers i publken när Fireside hade spelat...... och att de hade varit ganska kasst.

1998 såg jag däremot Fireside på Emmabodafestivalen.
Eller rättare sagt.... jag gick förbi scenen i ösregn, på väg till en välförtjänt efterfest, efter att mitt eget band Waterbug precis hade avslutat sitt bejublade gigg.