Dipper på Pustervik i Göteborg 2000 (Peter minns en konsert).

Det var inte bara Dipper som stod på scenen den där kvällen.
Tillsammans med First Floor Power och Robert Johnson & The Punchdrunks åkte de på en miniturné tillsammans runt i vårt avlånga land. Fredagen den 10 mars 2000 var det Göteborgs tur att ta del av dessa tre fantastiska band!

First Floor Power hade jag stött på på Emmabodafestivalen när jag spelade med Waterbug 1998. First Floor Power var annars kända för att de varit med i en dokumentär som handlade om att de inte var kända..... Jag gillade deras indiepop. Jag kommer speciellt ihåg deras första EP som Jonas Jonasson från Bob Hund producerade. Där bland annat låten "We Are The People" var med. Jag hörde den för första gången denna fantastiska kväll på Pustervik. Den inleddes med ett trummbeat från en gammal leksaks keyboard och sedan brakade bandet loss ordentligt. En riktigt bra spelning.

Robert Johson & The Punchdrunks bjöd också på en sjukt bra spelning. De var många i bandet. Gitarr, trummor, ståbas, synth och hela köret. Det var första gången jag såg Mats Wigedal spela. Han spelade synth i bandet och jag var helt såld på hans scennärvaro och hans sätt att hantera synthen på scenen. Hela bandet bjöd på sig. De snurrades ståbas och publiken dansade hej vilt medan Robert solade på sin gitarr. bandets instrumentella "beach pop" tände publiken ordentligt. Jag kommer speciellt ihåg deras tolkning av Pixies låt "Cecilia Ann" som inleder den klassiska "Bossanova" plattan. Magiskt!

Dipper hade jag hört talas om en hel del. Reklamen för deras platta "They know what to expect and they like it" hade man sett i olika musiktidningar i 2 år. Det strulade sig lite med skivbolag hit och dit men tillstut kom plattan ut. Bandet hade även agerat förband för Bob Hund vid flera tillfällen och en kompis berättade för mig om Dippers ösiga sångare. Ryktet gick att han hade en plastpåse i bakfickan eftersom han öste så. Påsen plockade han fram när han öst för mycket och behövde spy.......
Jag visste inte om jag trodde på de där men när Dipper gick upp på scenen så hade sångaren mycket riktigt en plastpåse i bakfickan. Bandet körde i gång. En gitarrist, en basist, en trummis och en sångare. De lät mycket om dem för att vara så få. Men framför allt så lät de tight. Åtminstone musikerna. Sångaren öste på för de vilda. Han plockade aldrig fram påsen ur bakfickan men mitt emellan två låtar svarade han surt till en i publiken:
- Om ni tycker att ni kan dansa bättre än mig, varför kommer ni inte upp och visar de då?
Ja har han sagt de så tänkte jag. Så jag hoppade upp på scenen och började dansa tillsammans med sångaren. Jag hade på mig mina gamla Dr. Martins och jag tycke att jag fick till ganska snygga moves i dem. Sångaren såg belåten ut och vi körde lite moves tillsammans. Plötsligt när jag står där framme får jag syn på plastpåsen som sticker upp ur hans bakficka. Nu eller aldrig tänker jag och rycker lite försiktigt upp påsen ur fickan på honom.
- Ge fan i den! Ropade han bestämt.
Jag kände att det var färdig dansat och hoppade raskt ner i publiken igen. Sångaren tackade för dansen efteråt (no bad feelings). Allra bäst tryck var de när de spelade "Rattlesnakes" som avslutar deras debut platta (hittade tyvärr inte den låten på nätet men du kan lyssna och ladda ner lite annat med dem här).