Håkan har tatt sig vatten över huvet....
Håkan går i medvind....
Håkan går på trottoaren....
Håkan går i väggen....
Håkan har gjort sitt......
(Nej, jag funderar inte på en ny barnbokserie....)
Jag kan fortfarande inte förstå hur håkan kan ha fått så stor uppmärkelse för sin senaste skiva. Jag skrev lite om detta i min blogg förra veckan (här) och känner att jag inte riktigt kan släppa de. Jag trodde att jag skulle få massa skit för att jag hackade ner på Håkan Helström men tvärtom så har samtliga som kommenterat inlägget hållt med.
vad håller kritikerna på med? 5 fyrar i GP! Folk kanske tror att jag känner någon avundsjuka, men nej..... detta handlar mer om att jag inte förstår. Det har släppts fantastiskt bra plattor i år från nya svenska artister som man knappt hört om. Men så kommer Håkan med en ny skiva och då är de som om samtliga kritiker släpper allt annat och tittar på varandra i tysthet och nickar. Nu ska vi skriva upp våran gamla vän i skyarna igen.
Några svenska skivor från i år som jag tycker hade förtjänat minst lika mycket uppmärksamhet som Håkans nya:
Karin Ström "Fantomhalvan"
Steget "Förändrar allting"
Per Egland "Slut dina ögon och dröm om Egland"
Mitt Piano "Allt ljus på mig"
Jonathan Johansson "En hand i himlen"
Christopher Sander "Hej då"
Egentligen är det ingen ilska jag försöker förmedla. Framförallt ingen ilska mot Håkan. Däremot vill jag ställa en fråga: Hur fungerar svensk media? Eller hur fungerar vi svenskar över huvudtaget? Håkan släppte en fantastisk skiva för 10 år sedan som han blev rosad för. Men det betyder ju inte att allt han kommer att släppa på skiva i framtiden kommer att vara lika bra. För det är de inte..... långt ifrån.
Men jag har en teori. Många av dem som lyssnar på Håkan idag var barn när Håkan släppte sin första skiva. De kanske var 7,8,9 år när han släppte "känn ingen sorg för mig Göteborg". Året var 2000 och förmodligen lyssnade de på helt annan musik. När de sedan i tonåren hittade skivan (kanske i storasysters bokhylla) så förstod de hur bra den var. Så när Håkan idag släpper en ny skiva så är alla med och visar sin tacksamhet för debutlattan för 10 år sedan genom att rosa den nya skivan.
Själv tycker jag att det är fult med folk som röker på bild.
Men annars är det ett fint djup i bilden.
Bob Hund var med om något liknande när de släppte plattan "Stenåldern kan börja" (sitt femte studio album tror jag). Singeln "Skall du hänga med? Nä!!" hamnade på trackslistan. Jag tror inte att de hade haft någon tracks hit tidigare. Bob Hund hade gjort fantasiska låtar i flera år som var mycket bättre än den låten. Men det var precis som att radiolyssnarna i efterhand ville ge rockgruppen en radiohit som de hade förtjänat långt tidigare. Att det inte var den låten som var deras stora hit är ju en annan femma.....
Jag är rädd att Håkan Hellström kommer att gå i väggen. Han är med överallt på TV och radio. I intervjuer verkar han helt borta. Han svara osammanhängande på enkla frågor. Sjunger live på TV så illa att man inte hör ett enda ord av vad han sjunger. Han försöker fortfarande vara den där vanliga glada enkla killen. Men det blir svårare och svårare när förväntningarna blir så stora.
Om du ville ha mig nu kan du få mig så lätt.......
Du kann lyssna på Håkans nya platta här.
Dagens soundtrack: Tapefly "Canine Prey"
Ytterligare ett okänt band som Håkan kan tacka för sin framgång....
Som jag skrev i ditt tidigare inlägg om Håkan tror jag det handlar om att journalisterna håller ihop. Ingen vågar ta steget att såga honom offentligt med risk för att komma i dålig dager.
SvaraRaderaDet finns en sketch i Hipp Hipp som är talande där en filmrecensent ringer upp en kollega på en annan tidning för att kolla vad denne tänker
sätta för betyg på en film (han har själv inte ens sett filmen utan låtit sin praktikant gå i hans ställe). "Men kom igen nu, jag hjälpte ju dig att sätta 4:a förra gången. Nu får får du hjälpa mig".
Vad det gäller Bob Hund så tror jag det snarare handlar om "trägen vinner" än hyllningar från journalister. Genom flitigt turnérande och rykte om sig att vara ett bra liveband har de för varje år byggt upp en större och större publik.
Att hamna på Trackslistan handlar nog mer om att ha duktigt skivbolagsfolk som arbetar för artisten än bra låtar. När man läser Bert Karlssons biografi förstår man att det. Han har ringt otaliga gånger till Svensktoppen för att dom ska ta med låtar från hans bolag. Billy Butt köpte själv upp en massa ex av Mikael Rickfors skiva "Vingar" för att den skulle sälja guld och därmed sälja mer och komma högre upp på listorna.
Casablanca Records som hade Kiss, Donna Summer och en massa andra artister hade nära kontakt med chefen på Billboard. De fibblade med försäljningssiffrorna. Kiss soloskivor sålde egentligen inte så bra men de låg ändå högt upp på Billboard.
Det är nog mer rävspel bakom kulisserna än vi någonsin får veta.
P.S.
Såg förresten att Woody Allens senaste film endast fick en 3:a i GP! En man som alltid brukar få 5:or eller minst 4:or.