The Unicorns på Bananpiren i Göteborg 2004 (Peter minns en konsert).

Under ett par år hade jag som tradition att välja ut någon dag på Göteborgskalaset att titta på band på Bananpiren. Numera finns det inget Göteborgskalas utan man har döpt om det till Kulturkalaset. Och numera har man inga band på Bananpiren på Kulturkalaset. Jag har i alla fall sett många bra band på Bananpiren på kulturkalaset under åren. Universal Poplab, The Similou, Jose Gonzalez, Her Majesty, Heikki, Whyte seeds, Phoenix, Jens Lekman och många fler.

Konsertupplevelsen som jag nu tänker dela med mig av utspelar sig på Göteborgskalaset 2004. Jag var bjuden på en kräftskiva hos en kompis som bodde i en lägenhet i utkanten av stan. Vi skulle ha förfest och äta kräftor innan vi tog vagnen ner till piren. Jag hade inte med mig några kräftor utan en medköpt halvspecial från korvan i närheten. Vi satt och åt, drack och hade det trevligt. Jag tittade på klockan. Jag hade spanat in ett indieband från Kanada som skulle spela ganska tidigt på kalaset. Ingen av mina andra vänner verkade speciellt intresserade av att hänga på så jag tog beslutet att åka ner före de andra till Piren. Sagt och gjort! Jag tog vagnen ner till stan och bytte sedan till båten över till Bananpiren.

The Unicorns var en indie-trio från Montreal, Kanada. Jag skulle villja jämföra deras musik med storheter som Pavement, Flaming Lips och Built to spill. Jag stod och njöt av konserten, det var inte speciellt mycket folk i publiken. De underhöll oss få människor som var där så gott de kunde. Efter konserten visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. De slutade med att jag tog en öl i öltältet. Det var nästan tomt på serveringen, jag satt själv vid ett bord. Plötsligt kom det tre killar med varsin tallrik mat och satte sig vid mitt bord. Det visade sig vara killarna i The Unicorns. Vi satt och pratade en lång stund. De förklarade att de mellanlandat i Göteborg för att sedan åka vidare för att spela på Emmabodafestivalen. Jag berättade att jag hade spelat på Emmaboda två gånger och killarna lyssnade intresserat. Efter en lång trevlig pratstund började de droppa in mer och mer folk i öltältet. Till slut tittar en av medlemmarna på mig och frågar om jag vill ha öl. Ja, svarar jag. Följ med mig då sa han. Han drog med mig bort till sidan av scenen och stannar vid en port bredvid scenen. Han förklarar att han behövde låna min axelväska.
- You can trust me!
Jag lämnar över min väska och killen försvann ut genom porten. Efter en stund kom han tillbaka med väskan och lämnade över den till mig. Den var så tung att jag nästan inte orkade bära den. Vi gick tillbaka till öltältet och satte oss vid bordet igen. Jag tittade förskitigt ner i väskan under bordet och den var proppfull med ölflaskor. Jag tror jag räknade upp till 12 st. Det var förbjudet med ölflaskor på området..... Nu hade jag blivit förste ölsmugglare för ett indieband. Vi tog varsin öl och hällde över i plastglas. Vi satt och drack en stund. Mobilen ringde och mina kompisar förklarade att de var på plats på Bananpiren. Jag funderade på hur jag skulle göra. Här sitter man med ett band som bjuder på gratis öl. Man kan väl inte bara dra? Jag började harkla mig och förklarade att jag nog måste gå. Det är lugnt svarade de andra. Du får ölen i väskan. Medlemmarna i The Unicorns fick varsin öl och jag tog resten...... Jämnt fördelat? Som tack köpte jag en singel som bandet signerade. De var lite besvikna över att jag inte köte fullängdaren.....

Hade detta varit i min unga tonårsperiod så hade jag förmodligen druckit upp alla ölen själv och blivit svinfull. Jag drack nog hälften av ölen i väskan och delade med mig av resten till mina vänner. Jag berättade malligt historien om att jag fått hela väskan full av öl av de kanadensiska indiebandet The Unicorns. De flesta tittade på mig som om jag var dum i huvet. Detta var sommaren 2004. I slutet på december samma år kunde man läsa på bandets hemsida "THE UNICORNS ARE DEAD, (R.I.P.)".