Jag gick upp 5.45 i morse och trodde att klockan var 6.45...... Hello man! It´s Wintertime you know.
Nu har jag suttit och bränt ut en CD-skiva med låtar till Per, basisten i Syster Ingrid. Ska gå på en konstrutställning idag som hans mor och syster håller i: Kristin Erséus Art & illustration.
Låtlistan till Pers CD-skiva. Temat är halvelektronisk pop från i år
och även ett par låtar från tidigare år.
Gårdagen var lugn.
Spenderade några timmar i repan/studion och ägnade kvällen till att byta till vinterdäck.
Håkan är störts....
Håkan har tatt sig vatten över huvet....
Håkan går i medvind....
Håkan går på trottoaren....
Håkan går i väggen....
Håkan har gjort sitt......
(Nej, jag funderar inte på en ny barnbokserie....)
Jag kan fortfarande inte förstå hur håkan kan ha fått så stor uppmärkelse för sin senaste skiva. Jag skrev lite om detta i min blogg förra veckan (här) och känner att jag inte riktigt kan släppa de. Jag trodde att jag skulle få massa skit för att jag hackade ner på Håkan Helström men tvärtom så har samtliga som kommenterat inlägget hållt med.
vad håller kritikerna på med? 5 fyrar i GP! Folk kanske tror att jag känner någon avundsjuka, men nej..... detta handlar mer om att jag inte förstår. Det har släppts fantastiskt bra plattor i år från nya svenska artister som man knappt hört om. Men så kommer Håkan med en ny skiva och då är de som om samtliga kritiker släpper allt annat och tittar på varandra i tysthet och nickar. Nu ska vi skriva upp våran gamla vän i skyarna igen.
Egentligen är det ingen ilska jag försöker förmedla. Framförallt ingen ilska mot Håkan. Däremot vill jag ställa en fråga: Hur fungerar svensk media? Eller hur fungerar vi svenskar över huvudtaget? Håkan släppte en fantastisk skiva för 10 år sedan som han blev rosad för. Men det betyder ju inte att allt han kommer att släppa på skiva i framtiden kommer att vara lika bra. För det är de inte..... långt ifrån.
Men jag har en teori. Många av dem som lyssnar på Håkan idag var barn när Håkan släppte sin första skiva. De kanske var 7,8,9 år när han släppte "känn ingen sorg för mig Göteborg". Året var 2000 och förmodligen lyssnade de på helt annan musik. När de sedan i tonåren hittade skivan (kanske i storasysters bokhylla) så förstod de hur bra den var. Så när Håkan idag släpper en ny skiva så är alla med och visar sin tacksamhet för debutlattan för 10 år sedan genom att rosa den nya skivan.
Själv tycker jag att det är fult med folk som röker på bild.
Men annars är det ett fint djup i bilden.
Bob Hund var med om något liknande när de släppte plattan "Stenåldern kan börja" (sitt femte studio album tror jag). Singeln "Skall du hänga med? Nä!!" hamnade på trackslistan. Jag tror inte att de hade haft någon tracks hit tidigare. Bob Hund hade gjort fantasiska låtar i flera år som var mycket bättre än den låten. Men det var precis som att radiolyssnarna i efterhand ville ge rockgruppen en radiohit som de hade förtjänat långt tidigare. Att det inte var den låten som var deras stora hit är ju en annan femma.....
Jag är rädd att Håkan Hellström kommer att gå i väggen. Han är med överallt på TV och radio. I intervjuer verkar han helt borta. Han svara osammanhängande på enkla frågor. Sjunger live på TV så illa att man inte hör ett enda ord av vad han sjunger. Han försöker fortfarande vara den där vanliga glada enkla killen. Men det blir svårare och svårare när förväntningarna blir så stora. Om du ville ha mig nu kan du få mig så lätt.......
Nu är det dags för Halloween igen. Affärerna pryds med pumpor och monsterprylar, bara någon vecka innan julskyltningen sätter igång på riktigt. Jag ger inte så mycket för den här traditionen. Egentligen borde jag väl tipsat om massa lämpliga Hallowen låtar för den kommande veckans "aktiviteter". Men eftersom jag gillar att gå emot strömmen så lägger jag upp lite svenska schlager ballader istället.
Är man en riktig mjukiskille kan man alltid gömma sig under en
Rambo-tröja och en knytnäve och säga att man är punksångare.
Det tar tid för en vuxen man att erkänna att man lyssnar på schlager. En del vågar aldrig erkänna de..... Men eftersom jag är en allätare inom musiken så lyssnar jag självklart på de också. Jag har fått många bra tips från mina elever på skolan där jag jobbar. Eftersom jag fuskar lite som musiklärare har det varit bra att spela några av dessa låtar på musiklektionen.
Det är mörkt och grått där ute och jag tänker inte sätta färg på tillvaron.
I dag har jag valt ut mina fem svartvita favorit videos
(Den enda som är i färg är Morrissey).
I dag har jag varit på jobbet i 12 timmar i sträck!
Eftermiddagen bestod av möte på möte på möte......... Nu är jag i alla fall hemma och tänkte gå och lägga mig ganska snart.
Jag fick förresten ett SMS från en vän som visat mitt blogginlägg om Ny musik på kommunala biblioteket för en biblotikarie som jobbar på Stenungsunds bibliotek. Hon hälsar att hon gärna visar sitt sorteringssystem för mig och låter sig även hälsa att man kan föreslå vilka skivor de ska köpa hem!
Jag ska dit om några dagar och lämna tillbaka böcker som barnen har lånat. Så jag kan ju alltid lämna in en önskelista!
Det var inte bara Dipper som stod på scenen den där kvällen.
Tillsammans med First Floor Power och Robert Johnson & The Punchdrunksåkte de på en miniturné tillsammans runt i vårt avlånga land. Fredagen den 10 mars 2000 var det Göteborgs tur att ta del av dessa tre fantastiska band!
First Floor Power hade jag stött på på Emmabodafestivalen när jag spelade med Waterbug 1998. First Floor Power var annars kända för att de varit med i en dokumentär som handlade om att de inte var kända..... Jag gillade deras indiepop. Jag kommer speciellt ihåg deras första EP som Jonas Jonasson från Bob Hund producerade. Där bland annat låten "We Are The People" var med. Jag hörde den för första gången denna fantastiska kväll på Pustervik. Den inleddes med ett trummbeat från en gammal leksaks keyboard och sedan brakade bandet loss ordentligt. En riktigt bra spelning.
Robert Johson & The Punchdrunks bjöd också på en sjukt bra spelning. De var många i bandet. Gitarr, trummor, ståbas, synth och hela köret. Det var första gången jag såg Mats Wigedal spela. Han spelade synth i bandet och jag var helt såld på hans scennärvaro och hans sätt att hantera synthen på scenen. Hela bandet bjöd på sig. De snurrades ståbas och publiken dansade hej vilt medan Robert solade på sin gitarr. bandets instrumentella "beach pop" tände publiken ordentligt. Jag kommer speciellt ihåg deras tolkning av Pixies låt"Cecilia Ann" som inleder den klassiska "Bossanova" plattan. Magiskt!
Dipper hade jag hört talas om en hel del. Reklamen för deras platta "They know what to expect and they like it" hade man sett i olika musiktidningar i 2 år. Det strulade sig lite med skivbolag hit och dit men tillstut kom plattan ut. Bandet hade även agerat förband för Bob Hund vid flera tillfällen och en kompis berättade för mig om Dippers ösiga sångare. Ryktet gick att han hade en plastpåse i bakfickan eftersom han öste så. Påsen plockade han fram när han öst för mycket och behövde spy.......
Jag visste inte om jag trodde på de där men när Dipper gick upp på scenen så hade sångaren mycket riktigt en plastpåse i bakfickan. Bandet körde i gång. En gitarrist, en basist, en trummis och en sångare. De lät mycket om dem för att vara så få. Men framför allt så lät de tight. Åtminstone musikerna. Sångaren öste på för de vilda. Han plockade aldrig fram påsen ur bakfickan men mitt emellan två låtar svarade han surt till en i publiken: - Om ni tycker att ni kan dansa bättre än mig, varför kommer ni inte upp och visar de då? Ja har han sagt de så tänkte jag. Så jag hoppade upp på scenen och började dansa tillsammans med sångaren. Jag hade på mig mina gamla Dr. Martins och jag tycke att jag fick till ganska snygga moves i dem. Sångaren såg belåten ut och vi körde lite moves tillsammans. Plötsligt när jag står där framme får jag syn på plastpåsen som sticker upp ur hans bakficka. Nu eller aldrig tänker jag och rycker lite försiktigt upp påsen ur fickan på honom.
- Ge fan i den! Ropade han bestämt.
Jag kände att det var färdig dansat och hoppade raskt ner i publiken igen. Sångaren tackade för dansen efteråt (no bad feelings). Allra bäst tryck var de när de spelade "Rattlesnakes" som avslutar deras debut platta (hittade tyvärr inte den låten på nätet men du kan lyssna och ladda ner lite annat med dem här).
I går var det middag hemma hos syrran. Morsan, farsan och hela gänget var där. Det är det roligaste som finns. Att sitta med mamma, pappa och storasyster med respektive samt barn. Bara sitta och prata. Jag har förstått att det är något unikt. När jag pratar med mina vänner är det inte många som förstår vad jag menar.
För det första så är det flera som bor så långt ifrån sina föräldrar att de nästan aldrig träffas. För de andra så är det många vars föräldrar är skilda och inte umgås längre på grund av de. Eller så är det så tragiskt att de inte har någon bra relation till sina föräldrar.
Mina föräldrar är mina bästa kompisar. Jag vet att de låter knepigt för många men så är det. I går satt vi i alla fall hemma hos syrran. Vi åt, drack och pratade. Vi ska snart åka till Danmark tillsammans och vi planerade lite smått en Italien resa i framtiden. Underbart!
Min dotter befinner sig i en ålder när hon gör sönder mycket saker.
Fast en del saker gör inte så mycket om de går sönder......
I dag har jag varit med min egen familj. I den familjen där jag är Pappa! Vi har badat i simhallen. Min son simmade 10 meter för första gången. När han klarat 25 meter (= en längd) ska han få ett spel till sitt Nintendo DS. Det börjar närma sig.....
På eftermiddagen har jag och min fru bakat bröd. Det känns skönt att bara få vara med sin familj. Min älskade familj!
I går somnade familjen Sjöholm som vanligt till Dobidoo och Skavlan. Det var kul att se Stefan Holms musikkunskaper, jag är imponerad av den killen. Fast den som impoerade allra mest på TV i går kväll var Hank Von Helvete (sorry Håkan). Många av mina vänner är stora Turbonegro fans. Jag tillhör själv skaran som tycker att bandet är mycket bra, fast jag kanske inte älskar dem. Jag hade en livespelning på video med bandet för många år sedan. Jag minns att jag var mest fascinerad av mellansnacket. Det var till och med så bra att jag ibland spolade förbi låtarna och lyssnade bara på Hanks mellansnack.
Hank Von Helvete
När Hank Von Helvete skulle vara med i Skavlan för första gången i vintras var vi alla förväntansfulla. Hur skulle han vara i TV? Skulle han ha sitt vanliga smink? Skulle han svina sig lika mycket som han gjort vid andra tillfällen jag sett honom på TV? Döm om min förvåning när det dyker upp en helt vanlig man med skägg som sätter sig på en fåtölj bredvid Skavlan i TV-rutan. Efter programet förstod jag vilken skärpt kille Hank är. Eller Hans-Erik Dyvik Husby som han egentligen heter.
Igår var han med i programmet igen. Eftersom han spelar Cornelis Vreeswijk i filmen om vissångarens liv. Kompad av Cornelis son Jack Vresvik fick vi höra honom sjunga "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta flickan Cecilia Lind". Så fruktansvärt vackert!
Klickar du på länken här så får du inte höra sången..... men du får en länk till lokalnyheterna på TV 4 där de berättar om filmen och intervjuar Hank/Hans Erik om filmen.
Fast det bästa med den här länken är att det är basisten i SYSTER INGRID som läser upp nyheterna.......
Jag köper nästan aldirg CD-skivor längre. Jag lyssnar i princip bara på Myspace och Spotify. Men när jag åker bil lyssnar jag gärna på CD-skivor. Jag brukar ha en hög med gamla skivor liggandes i bilen som jag byter ut med jämna mellanrum. Fast ibland vill man ju lyssna på ny musik i bilen. Tack vare de kommunala bilbioteket är detta fullt möjligt.
På stenungsunds bibliotek har de ett helt OK sortiment med CD-skivor. Dock osorterade så man får leta om man ska hitta de man är ute efter.
I kungälv har de mer ordning i CD-hyllan. Skivorna delas in både i bokstavsordning och i musikgenre. De senaste gångerna jag varit där har de dessutom fixat en hylla med bara CD-skivor som är släppta 2010. Skivorna på bilden har spelats i bilen sista veckan. Specieltt Johnossis platta "Maverics". Ett fantastiskt fett sound från två musiker.
Apropå bilen....... (ang gårdagens inlägg)
Den här gången fick vi lägga 2000 kr på bilen.
Boråsdjurpark är ju faktiskt ganska fint på sommaren........
De senaste månaderna har de rasat in skönhetsfel på våran Opel. Först fick vi byta 2 st däck. Strax därefter började lamporna inne i bilen att krångla så att de lyste hela tiden plus att en bakdörr inte gick att låsa. Som grädde på moset ramlade ett spegelglas ur backspegeln..... bara sådär. Vi har nu lagat detta och det kostade ca 6000 kr.
I dag när vi lämnade barnen på skolan och dagis luktade det bränt gummi. Vi fick lämna in bilen igen och det visade sig att en vajer på handbromsen har pajat. Det blir minst 1000 kr till att slänga på våran skitbil. Pengar som vi annars skulle gått till våran semesterkassa. De slutar väl med att vi hamnar i Borås....
Jag satt och beundrade OK Go´s och 3OH!3´s musikvideos.
Kul att det fortfarande finns musikgrupper som anvädner sin fantasi och gör kreativa musikvideos!
OK Go - End Love
3OH!3 - Double Vision
Fast Peter Gabriel var inte så dålig han eller! Den här fantastiska videon gjorde han redan på 80-talet:
Syster Ingrids nya låtar är fortfarande inte riktigt riktigt klara. Det är fortfarande lite finjusteringar som ska göras. Höja lite trummor, sänka lite sång osv osv. Men jag lyssnar ofta på dem i bilen och mina barn gillar dem redan. "Rektoskopi", "Sojakorv", "Posten" och en nyinspelning av "Göteborgsvarvet".
På min sons utvecklingsamtal frågade vi om han hade sjungit några konstiga texter i skolan men det hade han inte (han har hållit vad han lovat) ..... Vi förklarade att pappa är punksågare!
Boman Trummar.
Ja ja......
Förhoppningsvis är vi snart klara med slutmixen så att ni får ta del av låtarna också.
Så länge kan ni se på när Boman lägger trummor på "Rektoskopi":
Innan jag började spela svensk synthpop och innan jag började sjunga i punkband så spelade jag synth i Göteborgs indiebandet Waterbug. Det var tack vare sångaren Rickard Nilsson som jag fick vara med. Rickard och jag jobbade på samma skola och brukade prata med varandra i personalrummet. Vi upptäckte att vi gillade samma musik och Rickard ringde mig en kväll och frågade om jag ville vara med i bandet som Keyboardist och låtskrivare. 22 år gammal började jag spela med indieveteranerna. Jag sänkte medelåldern och höjde musikaliteten i bandet..... Rickard brukade säga att jag var den enda musikern i bandet (han hade nog rätt). Fast det är inte de musikaliska artisterna som når den största framgången.
Rickard och jag har umgåtts flitigt under åren. Vi har jobbat på samma skola och i samma klass. Spelat i samma band och skrivigt låtar ihop. Under en period tror jag att jag umgicks mer med Rikard än med min flickvän. Vi har gjort mycket kul ihop, flera saker som jag absolut inte kan skriva om här......
I dag träffas vi inte så ofta. För något år sedan träffades vi och grillade med våra barn ute på Orust. Jag frågade Rickard om han fortfarande håller på med musiken. Lite sa han. Därför är det för mig en fröjd att idag kunna presentera RickardSlowpoke RodriguezNilsson. Rickard har precis, just idag släppt 5 stycken låtar på sin Myspacesida som du kan lyssna på här.
Slowpoke Rodriguez
Rickard skriver precis lika fina melodier och texter som han gjorde under Waterbug tiden. Jag minns hur jag brukade sova över hos Rikard på Mölndalsvägen. Hur vi på morgonen satt med en gitarr och komponerade ihop våra låtar. Extra kul är det att Rikard tagit med låten "Arizona" som var med på Waterbugs allra första skiva "supercalifragilisticexpialidocious" (ja den hette så).
Jag vill bara önska Rikard lycka till. Jag tror att det är svårt för en gammal popartist att bara lägga av. Man måste få skriva av sig ibland.....
Har påbörjat våran höststädning i helgen. Plockat undan altanmöblerna och röjt i förrådet. Varje år så kommer det en container till våran gata. Varje år slänger vi sjukt mycket grejer i den och tänker att va skönt...... nästa år behöver vi inte slänga så mycket. Men vi slänger lika mycket bröte varje år! Förstår inte var alla saker kommer ifrån. Vi la även upp en del gamla saker på Blocket i går. Gamla barnsaker som vi inte använder längre och min gamla basförstärkare. De tog 5 min att få sålt basförstärkaren!!!
Farväl gamle vän.
Det var med hjälp av basförstärkaren som jag rattade in min telefonröst i låten "Kärlek" som var en av mina första låtar som jag spelade in. Jag spelade in den på min 4-kalans digitalporta i våran gamla lägenhet på Hasselbacken. Basförstärkaren ligger även bakom soundet till "Skuggan" som är en gammal bortglömd pärla.
Någon gång i slutet på 90-talet hittade jag en Moog the Rogue (en analog synth) i en musikaffär i Kungälv. Jag blev kär direkt. För 900 kr köpte jag den här gamla skatten. På baksidan var det inbränt Stenungskolan med en brännpenna. Jag kände igen synthen eftersom jag själv hade gått på skolan.
Under den här tiden spelade jag synth i Waterbug. Moogen användes flitigt i både replokalen och på scenen. När vi skulle spela in plattan "In between beast and freak"så hade jag självklart packat med synthen i en väska. Vi spelade in skivan i Rumble Road Studio i Skelefteå. På flygplatsen stod jag och tittade på medan de lastade på väskorna på flygplanet. Plötsligt såg jag hur min Synthcase föll från flera meters höjd rakt ner i marken. Hjälp! Jag blev livrädd men jag upptäcke inget fel på synthen under inspelningen i Rumble Road Studio. Du kan framför allt höra Moogen i låtarna "My friend i N.Y.C"och "Bill"där den har en bärande slinga. I sistnämnda låten kan du även höra den flippa ur i slutet.
Efter ett tags turnerande med bandet började Moogen att krångla. Den svajade i tonerna och jag hade alltid problem med den. Jag fick lämna in den på lagning. I dag har den varit inne på lagning 3 gånger, och jag har betalt mer pengar för lagningarna än vad jag betalat för synthen.
När jag startade mitt soloprojekt Peter Sjöholm så var Moogen alltid med på scenen. Fast inför en spelning i Jörlanda så ballade den ur helt. De gick inte att spela en ton på den. Eddie Bengtsson (Page, Sista Mannen På Jorden) använder exakt samma Moog The Rogue när han uppträder. Jag har frågat om hans Moog har strulat men han har klarat sig.
I dag använder jag min Roland D-50 när jag uppträder live. Den börjar också krångla, den glappar i tangenterna. Det är ett helvete att hålla sina gamla synthar i bra skick. Min Moog lever i dag ett eget liv, ibland fungerar den så bra att jag faktiskt kan använda den. På min första demo "På skoj" finns det med en låt som heter "Moogen". Där jag bara använder den synthen. Till och med trummorna är gjorda på den. Så sent som i fjol använde jag Moogen i introt på "Rock'n'Roll Himlen" som för tillfället finns på min Myspace-sida.
För ett tag sedan fick jag reda på av en gammal klass kompis på Facebook att de stals en Moog The Rouge på Stenungskolan för många år sedan.......
Dagens Soundtrack: Jean-Jacques Perrey"Forever Moog"
I september skrev jag under rubriken Ett rippat Brown Sugar riff!!!
De handlade om Rolling Stones Gamla klasskier "Brown Sugar".
Gitarr riffet som flera band har rippat i sina låtar.
Först var det The Specials som lånade riffet i låten "Little Bitch"
Sedan var det The Dandy Warhols som lånade samma riff i sin låt "Bohemian like you"
Häromdagen hittade jag ytterligare ett band som lånat de klassiska Brownsugar-riffet.
Rockgruppen Märvel smyger in riffet i sin låt "Willful non-participation".
En gitarrist som inte spelar Brown Sugar.
Dagens soundtrack: Ec8or"Discriminate the next Fashionsucker"
(Fashionsucker = farinsocker = Browsugar.......långsökt men det är fredag)
I går hade mitt gamla favvo band Pixies ett gigg i Chile. De spelade 33 låtar! En för varje räddad gruvarbetar. Sånt gör mig rörd. Själv körde jag 7 låtar + ett extra nummer i fredags:
1. En hjälte med en bruten arm
2. Attityd
3. Moogen
4. Kärlek
5. Min tjej kan karate
6. Radhus
7. Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders
Extranummer:
Flickvän i en koma
Annars har jag funderat rätt mycket sista veckan på den där Håkan. Ja ni vet han Hellström. Han har ju precis släppt en ny skiva som har fått så bra kritik överallt. Jag har lyssnat på singeln nu flera gånger och bara väntar på den där wow-känslan. Den har fortfarande inte kommit! Jag älskade Håkans första platta men intresset för hans musik har avtagit skiva för skiva. Förr gick jag alltid till försvar när folk påstod att han inte kunde sjunga och sa att hans låtar är dåliga. Fast nu börjar jag nästan känna likadant... Jag är helt säker på att om den här skivan som Håkan släpper nu hade varit hans första så hade den aldrig fått så bra recensioner. Och han kommer att kunna glida på de här bananskalet i flera år till. Samtidigt tycker jag att Håkan förtjänar sin framgång. Han är trots allt en riktigt skön snubbe. Både på och bakom scenen har han en fantastiskt skön personlighet som jag tycker att fler artister borde ta efter.
Hur hinner man med ett heltidsjobb, en tvåbarnsfamilj, Ett punkband och Ett soloprojekt. Det fungerar bra med lite planering men framför allt så är det viktigt att man hinner med att njuta på varje ställe, att befinna sig i nuet. Det är inte alltid så lätt men ibland funkar det. När jag är hemma med barnen så har jag en favorit syssla: Att bygga med lego! Det kan uppfattas som barnsligt, men det är minst lika avkopplande som att lägga ett 1000 bitars pussel. Begrepp som en röd fyra eller en blå tvåa är vardagssnack för mig och min son när vi bygger med lego. Det finns inget som är mer avkopplande än att sitta på golvet och bygga.
Super Mario
Med internets hjälp har vi dessutom lyckats rota fram originalritningen till min gamla polisstation som jag fick i julklapp någon gång i början av 80-talet. Är du själv lite nyfiken på att leta upp någon av dina gamla legoritningar så kan du klicka här. The Birckfactory är ett perfekt ställe att leta på. Med hjälp av de olika länkarna som finns så går det lätt att klicka sig fram.
För tillfället håller vi på och bygger en sjörövarstad på frihand. Vi har inga foton på den.... Lite får man ha för sig själv.
Dagens soundtrack: Computer Killed The Recordstore"I.W.A.L.Y"
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
Jag hade egentligen planerat att jag inte skulle se dem. Kent tillhörde ju inte direkt de tunga banden som uppträdde på Roskilde 1996. Det var de där svenska bandet som precis hade släppt sin andra platta och skulle spela på en av de minde scenerna på festivalen. Jag hade förvisso deras första platta. Jag kommer ihåg hur min klasskompis Malin pratade sig varm om bandet.
-Åh deras texter är sååååå bra! Istället för att sjunga att du och jag inte passar ihop så sjunger de Varför får jag inte på mig dina blåjeans.....
Jag tycke plattan var bra men det var väl ingenting som jag erkände fullt ut för mina kompisar (har fortfarande svårt att erkänna de). Nåväl..... jag var på Roskildefestivalen för första gången. 22 år gammal sprang jag runt framför orangea scenen medan Rage Against the Machine spelade. Det var tungt och hela publikhavet stod och hoppade medan Zack De la Rocha rappade på scenen. Jag var inte helt nykter och hade tappat bort alla mina kompisar. Gruset yrde från marken medan publiken hoppade och jag kände att jag behövde komma därifrån. Jag behövde en paus. Jag promenerade bort från trängseln. Jag vill bara påpeka att detta var under en period när varken jag eller mina kompisar hade mobiltelefon. Kom man bort från gänget så fick man helt enkelt klara sig själv. Så var det!
När jag gått bort en bit från den orangea scenen så hörde jag en låt som jag kände igen. Den kom från en mindre scen som låg strax bredvid. Jag visste vilken låt det var. Det var från den där plattan som jag tjuvlyssnat på.... Just de "Varför får jag inte på mig dina blåjeans". Jag sögs in i tältet där musiken kom ifrån och på scenen stod Kent. Det var bra. Riktigt bra. Plötsligt brydde jag mig inte om längre att jag tappat bort alla mina kompisar. Jag bara stod och lyssnade på Kents vackra poplåtar. De här var innan Kent hade synthat till sig. Deras musik byggde på enkel gitarrpop med fina texter. Jag kommer speciellt ihåg Jocke Bergs mellansnack innan de skulle spela "Kräm". -Nu kommer en låt om oralsex!
När jag såg Kent på Scandinavium i Göteborg för ett par år sedan så hade Jocke Berg ändrat lite på snacket och sa:
-Många människor tror att den här låten handlar om sex men det gör den inte!
Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vad han sagt tio år tidigare....
De gjorde en fantastisk tolkning av Depeche Modes låt "Stripped" med inlednings orden: -Vi älskar den här låten!
Det var en fantastisk spelning på Roskildefestivalen sommaren 1996. Tidigt på eftermiddagen fick jag uppleva denna konsert. Jag såg även Kent på Liseberg samma sommar men det var inte alls samma sak.
Jag funderar på varför jag har så svårt att erkänna att jag gillar Kent. Och jag har kommit på att de har med deras basist Martin Sköld att göra. Jo! För hade han inte sagt så mycket puckade saker i intervjuer och i andra sammanhang så tror jag inte att jag hade stört mig på bandet på samma sätt. Jag försökte leta upp någon av alla de grodor han sagt på Youtube men jag hittade ingen (man lägger väl inte upp vilken skit som helst på Youtube). Jag tror att SYSTER INGRIDS låt "Tänk jag drömde inatt att jag var basist i Kent"grundar sig i denna tanke. Till exempel textraden:
Dom hade kickat Martin Sköld för han var för dryg Dom hade anlitat mig fast jag är så blyg
Man lägger väl inte upp vilken skit som helst på Youtube....
Jag kom till Henriksberg vid sjutiden i fredags. Jag gav Klubbägaren Anders en stor kram och hälsade på ljudteknikern Kalle. Jag hade med mig Syster Ingrids gitarrist Olof som en liten "roddare" och vi plockade upp grejerna på scenen. Jag soundcheckade medan det fortfarande satt folk och åt i restaurangen men det gick bra. En fördel med att vara soloartist och att spela synthmusik är att det oftast går fantastiskt fort att soundchecka. Efteråt parkerade vi bilen och gick sedan och åt. Fläsk, potatis och brunsås serverades denna afton. "Punkgrytorna" blir bättre och bättre..... Sist jag spelade på Henriksberg så var det potatismos och köttfärslimpa....... de är mycke för husmanskost!
Efteråt gick jag till min loge och la mig i en fantastiskt skön soffa med massa filtar i. Jag kom på att det var första gången på hela dagen som jag vilade mig en stund. Olof kom och höll mig sällskap och vi slöpratade en lång stund.
Världen skönaste loge.
När jag gick ut till klubben igen så hade det kommit en del folk. Helt plötsligt så backade tiden med ca 12 år, när jag träffade en hel drös med folk som jag inte träffat sedan jag spelade i Waterbug 1998. Johan Holmlund som var sångare i Easy, Arvid som var sångare i Godspeed och även en man som ofta var ljudkille på kompaniet på den tiden det begav sig. Vi fortsatte att prata som om ingenting hade hänt på 12 år. Johan som skulle uppträda före mig på scenen och läsa ur sin nya bok gjorde sig redo att gå på.
Jag lyssnade lite när Johan läste, det var vackert. Men jag kände åter igen hur trött jag var så jag gick tillbaks till min loge och somnade fantastiskt skönt i min soffa.
Sedan varvade jag kvällen med att lyssna på Anders fantastiska låtval på dansgolvet, prata med folk och vila mig i logen. Den sista gången som jag gick undan för en liten paus i logen var 23.30, en halvtimma före att jag skulle upp på scenen. Jag brukar gå undan för att samla mig och sjunga upp lite. Jag satt helt tyst i soffan en stund och bara fingrade på min Iphone. Plötsligt hör jag att det kommer in två tjejer i korridoren precis utanför mitt rum. Jag satt kvar helt lugnt. Efter en stund hör jag hur de börjar kyssa varandra och de dröjer inte länge förrän de stönar för fullt ute i korridoren och jag hör hur de rullar runt och välter saker. Jag som skulle sjunga upp! Det fanns ingen dörr att stänga mellan mig och tjejerna, de hade fortfarande inte förstått att jag satt där. Jag blev faktiskt lite generad och samtidigt tyckte jag att det är väldigt komiskt. Det var bara 10 minuter kvar tills att jag skulle gå upp på scenen. Jag inser att jag måste ta mig förbi de "älskande" paret. Jag får plötsligt en idé och SMSar Olof. Kom fort till logen skriver jag. Jag får svar nästan direkt: Jag kommer. De dröjer bara några sekunder innan jag hör Olof ta i handtaget till korridoren. Jag hör hur han promenerar längs med gången. Tjejerna fortsätter som om ingenting hade hänt. Lika högt och intensivt.... Olof kommer in i lougen med ett stort leende på läpparna. Nu hade Olof "kontrollerat" vägen för mig så nu var det lugnt att gå. De fortsatte även när jag gick förbi. Jag fick ta stora kliv över dem, där de låg mitt i korridoren och höll på. Jag tillägnade självklart konserten till de två personer som hade sex utanför min loge....
Jag tänker inte gå in på hur spelningen gick. Men jag kände mig nöjd efteråt. Jag kunde se tydligt hur folk i publiken blev berörda av mina texter samtidigt som många röjde på dansgolvet. Efteråt var det mycket kramar och ryggdunkningar. Jag fick en del intressanta kontakter under kvällen men mer om det en annan gång.
Tillslut:
Anders har vissa låtar som han alltid (eller ofta) kör en gång varje klubbkväll.
Bland annat den här Arab Strap låten.
Anders brukar köra lite Music Quiz med mig medan han spelar.
Så jag frågar dig samma sak som Anders frågade mig:
Vem gör orginalet?
Dagens soundtrack: Arab Strap"Why can't this be love"
De bästa som finns är morgonen efter en spelning. Att vakna tidigt för att gå upp och äta en fantastisk frukost med min familj. Det är skönt att bara sitta där vid frukostbordet och minnas tillbaks till allt roligt som hände kvällen innan. Samtidigt som min fru och mina barn sitter där framför mig och bara myser.
Jag tänker ofta på den här frukoststunden redan på kvällen innan konserten. Det är så värdefullt eftersom jag vet att min familj älskar mig lika mycket morgonen efter oavsett om jag gjort en bra eller dålig spelning. Bara den tanken gör ofta att jag känner mig lugnare inför mina framträdanden.
Våran frukost ser kanske inte ut så här.
Men det var en väldigt fin bild jag hittade.
I går strax innan att jag skulle gå upp på scenen, så tittade jag på ett videoklipp i min Iphone med min dotter när hon sjöng Ekorrn satt i granen. Jag blev inspirerad av hennes inlevelse när hon sjöng och samtidigt lugn över att se mitt ena barn mitt bland ljud från musik och folk på Klubben jag skulle spela på.
Framträdandet gick bra.... Jag ska berätta om det en annan gång. För nu ska jag bara äta en fantastisk frukost med min älskade familj (äggen är precis klara).
Tack alla underbara människor som jag inte kände som kom fram och kramade mig efter spelningen igår. Det kändes fantastiskt. Tack även alla underbara människor som jag kände som kom fram och kramade mig. Det kändes också fantastiskt .....
En riktig stjärna skulle förmodligen ligga och vila upp sig en sån här dag. Sova bort halva dan i sin turnébuss osv..... Men inte jag. Efter att ha jobbat en hel dag hämtade jag barnen på fritis och dagis. Åkte sedan till affären och fredagshandlade lite snabbt. Efter de åkte jag hem, städade två toaletter och gjorde mat till mig och mina barn. Min dotter lyckades välta ut ett helt glas mjölk på bordet och i mitt knä. Om en stund kommer min fru hem. Vi hinner ge varandra en puss i hallen innan jag måste åka iväg för kvällens spelning...
Brukar alltdid starta fredag morgonen med 5 youtube-videos med inriktning på någon speciell musikgengre. Med under rubriken en fredag-party-starter försöker jag väcka hela de svenska folket med ett litet budskap: - Hallå! Det är fredag.....
Det tänker jag göra även idag. Inte spela fem musikvideos, men tala om för er att det är fredag. För just denna fredagen spelar jag: Peter Sjöholm på Klubb Populär!
Ikväll ska de slängas med mikrofonen.
Klubben äger rum på Henriksbergs Takterrass. Se till att du är där innan kl 22.00 så kommer du dessutom in gratis. Johan Holmlund kommer att agera förband denna kväll och går på ca 22.00. Jag har ingen fast tid när jag kommer att gå på så var där i god tid så du inte missar nåt.
Skulle du dessutom vara sugen på att höra lite punk så spelar Troublemakers ett par trappor ner på Klubb Punkterad. Du kan ju springa upp och ner för trapporna hela kvällen så blir det som en liten mini festival.
I somras var jag och tittade på Slagsmålsklubben påFlamingo Bar på Tredje långgatan i Göteborg.
Jag var där tidigt för att få njuta lite av klubbmusiken och få mingla lite. Det var ingen som jag kände på stället. Så jag satte mig vid ett bord och smuttade på min Coca Cola ,tog lite popcorn och fingrade på min nyinköpta Iphone. Efter en stund kommer en kille fram till mig och frågar uppgivet:
-Varför har du tagit bort Min tjej kan karate från Myspace? Vi brukar alltid förfesta till den!
Jag blev lite överrumplad och visste inte vad jag skulle svara.
- Jag har ju lagt upp lite nya låtar ju..... försökte jag kontra med.
- Men inte min tjej kan karate, svarade han uppgivet en gång till.
Det var inga bad feelings, vi pratade lite med varandra och hade det trevligt.
Slagsmålsklubbens spelning var fantastisk. Jag grät när bandet framförde "Smart drag Mr Christer".
Efteråt fick jag med mig fel paraply hem. Fast det upptäckte min fru först en vecka senare när hon såg att det var en annan reklamlogga på den.
Världens mest otippade gråtlåt.
Jag vill i alla fall bara säga både till dig som läser och till den där killen på Flamingo Bar att nu finns "Min tjej kan karate" på Myspace igen och du kan lyssna på den här.
....... och kommer du till klubb populär imorgon så får du höra den en gång till!!!
Har precis kommit hem från mitt genrep.
Nu har jag kört igenom låtarna precis som jag ska köra dem på fredag.
MP3 spelaren är laddad, synthcasen är packad och mjölkpaketet står på kylning.
Nu är det bara att invänta fredagen...
En bild från senaste framträdandet på Klubb Populär.
Torsagen den 27 mars 2003 skulle jag och min vän Gazz gå och titta på Stereo Total på Trädgårn. Jag hade lyssnat intensivt på deras platta Musique Automatiqueoch när den tyska duon äntligen skulle komma och besöka Götet så var det klart att jag ville vara med. Vi laddade med några öl på en krog vid Saluhallen innan vi promenerade bort till Trädgårn denna ljuva torsdagkväll. Jag hade läst på lite grann om förbanden som skulle spela. Har alltid sett förbanden som ett stort bonus när jag går på konsert. En möjlighet att få se lite nya band. Den här kvällen var det två förband. Göteborgska The Kidvar ett av dem och de andra var The Galéns.
5 kr på Melodyline i Kungälv.
The Galéns var ett av Bob Hunds alla sidoprojekt. Mats Andersson som spelar trummor i Bob Hund spelade gitarr i The Galéns.
Och Johnny Essing som spelar gitarr i Bob Hund spelade synth i The Galéns.
Förutom dem fanns det tre medlemmar till som jag inte kan namnet på. En man på sång och en man på bas. Dessutom en kvinna i peruk och lack kläder som körade och spelade på maracas och någon typ av bongotrumma.
Av en ren slump hade jag hittat deras två spårs singel Sommaren är över för 5 kr i en skivaffär i Kungälv ett par veckor tidigare. Ett riktigt fynd!
Det var faktiskt ytterligare ett förband denna kvällen. Eller rättare sagt det dök upp en kille med akustisk gitarr på scenen och körde några låtar själv. Jag stod och tittade på honom vid scen kanten. De hade inte kommit så många i publiken ännu och de flesta stod fortfarande och hängde i baren. Plötsligt får jag se att det står en bekant man bredvid mig. Det är Johnny Essing som står och smuttar på en ölflaska. Jag kan inte hålla mig utan går fram och börjar prata med honom. Vi pratade en lång stund och hade det riktigt trevligt. Han kisade lite med blicken och pratade sådär mystiskt som han har gjort i de intervjuer jag sett med honom. Vi tog tillsist farväl eftersom Johnny skulle göra sig redo för sitt gigg.
Det var en upplevelse att se The Galéns. Fast ska jag vara ärlig så var de egentligen rätt kassa. Sångaren imponerade inte något nämnvärt. Det var i så fall kvinnan med peruk och lack kläder som imponerade mest. Hon satte sina falsettkörer och trummade på sin lilla trumma ibland. Deras "Hit" "Sommaren är över" är nog en av mina favorit höstlåtar! Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket från The Galéns konsert.
The Galéns "Sommaren är över".
Det jag minns från kvällen är när jag för första gången hör The Kids låt "The Baton Rouge":
"Skit ska skit ha åt helvete åt helvete med allt"
Men framförallt så kommer jag aldirg att glömma den fantastiska konsert som Stereo Total bjussade på!
Idag för exakt 10 år sedan..... Den 4 oktober 2000 blev jag och min fru Kristin ihop.
Vi firar 10 helt fantastiska år tillsammans. Inte kunde vi väl ana den där oktober kvällen att vi skulle gifta oss och skaffa två barn.
Så här fin utsikt hade vi när vi åkte till jobbet idag.
Min älskling och jag på våran stora dag.
Jag minns hur jag en kväll, sensommaren 2000 skickade ett SMS till Kristin med texten "Will I ever fall in love and if I do will it be with you".
I dag tusentals SMS senare sitter vi i vårat radhus med bil och barn och bara njuter av livet.
I dag samlas Syster Ingrid för lite slutjusteringar på de nymixade låtarna.
Vi ska lägga på fler andrastämmor och fler gitarrpålägg. Jag hoppas att detta blir sista justeringen för nu vill jag faktiskt att ni ska få höra de nya låtarna också!!!
Innan Ingrid spelar in i dag så ska jag själv repa inför klubb spelningen på fredag. Jag har ett fullt schema idag.... Får se om jag hinner repa nåt mer i veckan annars blir detta genrepet. Fast jag brukar repa i bilen på väg till och från jobbet också. Så möter du mig på E6an tidigt en morgon sjungades för full hals så behöver du inte bli rädd (jag brukar i och för sig sjunga på väg till jobbet även när jag inte repar). Det är tyvärr lite svårt att träna på mina synth-solon i bilen, men jag har en leksaks keyboard under sängen som jag tar fram ibland.......
Det är svårt att träna solon i bilen.
Håll i er för på fredag smäller det!!!!!!!!!!!!
Dagens soundtrack: Roger Daltrey"My time is gonna come"
I torsdags morse dog Martin Ljung 93 år gammal. Martin Ljung var i mina ögon en av sveriges roligaste komiker. Den torra rösten han hade gjorde att hans monologer blev ännu roligare.
Jag minns att jag redan som barn kunde sitta framför TV'n och skratta så att jag trillade av stolen.
De som man kommer ihåg mest från Martin Ljung är monologerna: Ester och Fingal Olsson
