Om pulkor kunde tala.

Mina föräldrar hittade en gammal grön pulka i sin källare som min son fick av dem. På undersidan kan man läsa Peter Sjöholm 2 C. Det var alltså min gamla pulka som jag fick när jag gick i 2an på Kopperskolan i början på 80-talet. I nästan 30 år har den bott i mina föräldrars källare, men nu har vi äntligen försonats igen.
Runt 82-85 hängde vi mycket ihop på vintrarna och gjorde mycket kul ihop. Jag kan tänka mig att pulkan smög sig upp i mitt pojkrum på kvällarna och tjuvlyssnade på gamla blandatband med Howard Jones, Alphaville, Scotch, Eurythmics, Baltimora, A-ha mm. De här måste ha varit guld år i pulkans annars så fyrkantiga liv. Guldår som så småningom skulle bytas ut till ett liv i isoleringscell. För jag måste erkänna att jag har svikit pulkan och känner mig rejält skuldsatt för detta.
Det började egentligen redan i mellanstadiet när jag fick min Snowracer. Redan då vände jag ryggen till och ägnade mer tid åt min nya kamrat. Möjligtvis kunde en pulklös kompis få låna min gröna pulka. Annars blev den stående ensam nere i källaren tillsammans med en massa gamla cyklar. Sedan har jag ärligt talat helt glömt min gamla pulka. Jag flyttade hemifrån och träffade andra kompisar. När jag idag frågar min gamla pulka om den är arg på mig för detta tiger den bara och en stor skam fylls inom mig. En pinsam tystnad sprider sig och den vägrar att äns se mig i ögonen.
Min son däremot har den fattat tycke för. De är ute och leker långa stunder och den har till och med fått följa med honom till skolan. Ja ja.... jag förtjänar väl denna läxa. Jag säger bara en sak: VÅRDA DIN PULKA!!!

Dagens Jullåt: Eurythmics "Winter Wonderland"